Fallskärm

Posted by Patrik in Adrenalin, Äventyr, Höjder

Som ni redan vet vid det här laget så hoppade flickvännen, jag och brorsan fallskärm som septemberäventyr. När folk frågar hur det var och kändes så är det svårt om inte omöjligt att förklara upplevelsen på ett rättvist sätt, det är något du måste uppleva själv för att förstå. Det finns inga ord för alla känslor som flödade innan, under och efter hoppet. Det är det absolut coolaste, häftigaste och underbaraste jag gjort i hela mitt liv.

Allt började för tre år sen då jag och min flickvän dejtade, vi pratade om hur coolt det skulle vara att hoppa fallskärm och kom fram till att vi båda måste göra det tillsammans någon gång. På den tiden så var jag fortfarande student och hade inte råd att lägga tusentals kronor på att slänga mig ut från ett flygplan. Men tre år senare började flickvännens födelsedag närma sig och jag tyckte att det var dags för oss att ta tag i det där fallskärmshoppet. I april så överraskade jag min flickvän med ett presentkort från Tandemhopp.se och hon blev självklart överlycklig. Men eftersom en semester till USA var på ingående så fick vi vänta med att boka hoppet till hösten. När vi berättade om vårt planerade äventyr för min bror så nappade han med. Det var något han också hade gått och funderat på länge. The more, the merrier!

Efter att vi kommit tillbaka från semestern så bokade vi in en helg som passade oss alla tre, vilket blev lördagen den 1:e September. Drygt en månad fram i tiden. Så fort jag tänkte mig in i tanken att hoppa så sköljde nervösiteten över mig, men eftersom jag nyligen hade hoppat från 260 meter i Las vegas så var jag mentalt förberedd. Sedan följde några veckor av dagsräknande och youtube-surfande på tandemhopp. Det var svårt att inse att jag snart själv skulle vara däruppe, fallandes mot marken i en hastighet av 200 km/h. Hur skulle det kännas? Skulle jag dö eller svimma av nervösitet? Antagligen.

När dagen äntligen var kommen så grundade vi tre med en rejäl frukost, som om det vore vår sista . Ute var det kanonväder; lite strålande sol och nästintill vindstilla. Det är svårt att veta säkert om det går att hoppa på utsatt datum, för regnar eller blåser för mycket så går det inte att hoppa. Hade inte orkat att ladda om. Min bror hade tagit sig hela vägen från Norge dessutom för att göra det här, så vi höll tummarna för att vädret skulle hålla i sig. Efter frukosten så hoppade vi in i gamla hederliga Raggarbettan (a.k.a Volvon ) och körde runt och hämtade upp våra supporters, hela sex stycken! Sen bar det iväg mot Vårgårda, ungefär en timmes resväg från Göteborg. Min navigeringsapp på telefonen visste inte vart flygfältet låg så det blev några stressiga minuter inne i vårgårda centrum, där vi fick fråga minst tre personer om väganvisning innan vi tillslut hittade dit med en hel minut till godo. Klockan var då 09.30 och vi var första gänget som skulle bege oss upp. Jag hade aldrig vart på ett flygfält förut men min första tanke var hur litet det var, bara en hangar med tillhörande flygplan och startbana.

Vi gick fram till receptionen där vi anmälde oss och fyllde i två blanketter, en hälsodeklaration och en överenskommelse angående film/foto. Ganska omgående blev vi inskickade i omklädningsrummet där vi fick träffa våra instruktörer, ta på oss overaller och selar. Min instruktör, Nico, var väldigt trevlig och trygg, vilket var bra när jag var så nervös. Rent generellt så var alla glada och trevliga, och det gjorde att energin var bra över hela stället.

När allt var på plats blev vi skickade till en soffa där en instruktionsfilm visades inför hoppet. Men jag orkade inte kika på hela, utan antog att de skulle gå igenom det viktigaste innan hoppet. Sen fick jag träffa min fotograf, Kaj, som intervjuade mig ute i solen. Det kändes som att jag var lite för nervös
för att stå där och småprata när jag snart skulle hoppa från 4000 meter!

Det var bara minuter kvar innan planet skulle starta och brumma oss iväg mot skyn. Det sista minuterna på marken spenderades med diverse “photo shoots” med mina medhoppare framför planet. Sen var det dags. Vi gick i samlad trupp (med våra instruktörer och fotografer) en bit ut mot startbanan och inväntade planet. När det rullade fram så hoppade Nico och jag på först och placerade oss längst in, alldeles bredvid piloten. Det var inte helt lätt att ta sig ombord, då det fanns väldigt lite att hålla sig i. Det hade ju varit roligt om jag ramlade ner och skadade mig innan jag ens var uppe i luften? Men det gick bra för alla, vi satt där inne i två rader på långa bänkar och väntade. Dörren stängdes och planet började rulla ut mot startbanan.

Jag hade aldrig åkt med ett sådant litet plan förut, så bara det är ju en upplevelse i sig. Efter 10 minuter så var vi en bra bit över molnen och allt var väldigt vackert ute. Solen sken med sin fulla kraft och molnen såg ut som små flytande bomullstussar över det fina svenska landskapet. När jag trodde att det snart var dags att slänga sig ut så fick vi höra att vi bara var halvvägs upp, alltså på en höjd på 2000m. Stämningen var väldigt god ombord på planet, där det skojades och pratades en massor, men jag märkte speciellt fyra personer som var lite tystare än de andra. Det var vi nervösa första-hoppare som satt och funderade på vad vi hade gett oss in på. Till slut så tog vi på oss våra ultra-sexiga (säkert Ray ban) brillor. Instruktörerna kopplade ihop oss och gjorde sen några sista inställningar på vår utrustning. Dörren flyger upp och jag känner en kall bris mot mitt ansikte, nu smäller det!

Eftersom jag satt längst in i planet så var jag sist av, och fick därför se hur en efter en försvann ut i det stora hålet i bakre delen av planet. Först hoppade några singelhoppare, sen var det dags för brorsan som satt någon sekund på kanten innan han försvann ut i det blå. Näst på tur var min flickvän som på väg ut började skrika “Jaaag döööööör, jag vill inte” innan hon lika snabbt försvann ut. Efter henne var det en kille, som vi inte kände, som också försvann på ett ögonblick. Till sist var det min tur. Vi hade fått instruktioner att luta huvudet bakåt mot instruktörens högeraxel samt att hålla båda händerna i vår sele. Detta gjorde vi tills instruktören klappade på våra axlar för att tala om att kusten var klar och vi kunde sträcka ut våra armar. Min fotograf klättrade ut och ställde sig utanför planet för att filma oss. Instruktören gav klartecken och vi kastade oss ut.

Det är svårt att minnas hoppet i detalj men jag kommer ihåg att det var skönt att falla och att vyn var oslagbar. Efter att ha fallit i nästan en minut så vecklades fallskärmen ut och jag trycktes ner i selen med en väldig kraft. Det kändes lite som att åka Uppskjutet på Liseberg, fast bättre. Sen seglade vi ner bland molnen och då kunde jag njuta av upplevelsen till fullo. Allt var så lugnt och stilla, samtidigt som det bjöds på en helt fantastisk utsikt. Långt, långt där nere såg jag flygfältet, som sakta växte sig större. Efter fem minuter i luften så landade vi säkert nere på gräset och jag kunde sluta upp med resten gänget. Vi hade klarat det och det kändes så grymt bra! Lyckan efter hoppet höll i flera dagar och jag kan riktigt mysa när jag tänker tillbaka på äventyret.

Tandemhopp är något som alla måste uppleva någon gång. Det är faktiskt så sjukt bra som alla säger. Tyvärr så kostar det ju lite så det är väl inget du kan göra så ofta. Vi betalade totalt 3880 kr per person för hopp och filmning (Hopp: 2890 + Film: 900). Jag kan rekommendera er att hoppa med Tandemhopp.se om ni får chansen. Allt var professionellt utfört och personalen var väldigt trevlig.
Vi fick en upplevelse för livet.

Om ni inte har möjlighet att komma till västkusten och hoppa så kan ni köpa ett tandemhopp här.